Jag har så många drömmar, men aldrig tillräckligt med tro på mig själv att jag ska klara någon av de. Att jag kan lyckas eller ens klara av någonting. Vad ska jag med drömmar till om jag aldrig kommer finna modet att kasta mig ut och fånga drömmarna?
Jag har hört så mycket, oändligt mycket om att en kan klara av vad som helst bara en VILL. Alltså ja, det är en jättefin tanke och sådär lagom inspirerande och smörig. Jag kanske låter negativ, men jag blir verkligen trött på att höra och läsa sådant hela tiden. Att kunna säga att "allt är möjligt, det finns ingenting som är omöjligt, det är bara att vilja!!" är man verklgien lyckligt lottad, att kunna säga sådär är verkligen priviligierat, för sanningen är den att alla faktiskt inte har samma förutsättningar eller samma kapacitet att klara allt. Så fruktansvärt trött på allt sådant, sådant som till exempel "livet är för kort för att vara ledsen, var glad istället!" "livet är udnerbart, var tacksam över att du andas". Det är inte så jävla lätt att vara tacksam eller glad när livet inte är rättvist för alla, när världen är så orättvis och när de som har allt sparkar på de som har det sämre. När inspiration blir till en tävling över vem som kan vara positivast, och ve den som mår dåligt för då är man en dålig person! Då är man otacksam, otillräcklig och lat. Som om psykisk ohälsa skulle vara ett val, som att kriser eller jobbiga perioder vore ett val. Det ÄR INTE ETT VAL, så snälla sluta tryck upp din "JA TILL LIVET" propaganda i ansiktet på folk för det trycker bara ner de som inte har möjligheten eller förutsättningarna att dansa på små rosa moln genom livet. 

Jag har en dröm att öppna ett veganskt café, jag har drömmen att skriva en bok, att göra musik och ATT VARA KONSTNÄR! Att kunna ta livet med en klackspark, att kunna vakna på morgonen och inte vilja somna om igen, att bli fotograf, att plugga till förskollärare, bygga mitt egna hus, att kunna ha en ekonomi att leva på och inte behöva känna ångest över pengar, att någon gång kunna ha en relation med en människa utan sjuk paranoia att bli utnyttjad sviken eller att inte vara tillräcklg, jag har drömmar. Men kommer jag någonsin att kunna uppfylla de, när jag inte tror på mig själv? När jag som kvinna, med psykisk ohälsa och kriser tagit mig igenom livet alltid på vakt, alltid sovandes med ena ögat öppet? Alltid livrädd för att misslyckas, att inte duga, att bli utnyttjad eller sviken? HUR skulle någon som jag klara av livet på egen hand? För det är väl inte meningen att livet ska njutas av, det har jag lärt mig själv. Jag önskar att det inte var sant, för det är det väl?

 

Jag har många privilegier som vit cis-kvinna. Men jag har inte de privilegierna som en vit cis-man, som män överhuvudtaget. Jag har inte de privilegierna som innäbär att vara psykiskt stabil, att vara ekonomiskt oberoende. För att lyckas att få ut det jag vill av mitt liv måste jag klättra uppåt och kämpa hårt, är jag redo för det? Klarar jag av det?

Många funderingar. Knappt 20 år men känns redan som att det är försent för mig att börja leva, panik över att det är NU ELLER ALDRIG.