Idag saknar jag dig/jag vill börja om
Jag är inte tacksam och kommer aldrig att vara tacksam för det som hänt mig, för hur mitt liv startade och för hur hela mitt väsen har ärrats. Det som hänt har inte gjort mig till den jag är idag mer än att det har eliminerat allt vad tillit kan tänkas innebära. Det har planterat en bestående paranoia och misstänksamhet hos mig, det har givit mig ett svart/vitt tänkande. Inga gråskalor, inga nyanser. Antingen betyder jag allt eller så betyder jag inget, och det senare är alltid det jag övertygar mig själv om. Allt som hänt har gett mig en självkänsla som inte existerar, ett självhat som jag försöker tygla och en ständig oro och skräck inför människor. En konstant känsla att varenda människa jag träffar eller träffat ogillar eller hatar mig. Så varför ska jag vara tacksam över det som hänt mig? För att det gjort mig starkare? Må så vara, men det har även förstört mig mentalt. Ett inlärt beteende att jag inte ska och inte kan lita på någon. Att som 3-åring få sin första panikångestattack, att som 3-åring komma hem från dagis med en vilja att ge upp i mammas knä med orden "allt är mitt fel". 3 år gammal och jag skyllde på mig själv för att mamma och pappa skiljde sig, skyllde på mig själv för att pappa hittade en ny, skyllde på mig själv för att pappa drack. Och jag minns hur livrädd jag var att pappa skulle lämna mig, jag minns hur otillräcklig jag kände mig, att jag inte dög för min egen pappa. Den känslan sitter kvar idag. Att jag inte duger, att jag aldrig kommer att vara tillräcklig eller duga till att älskas. Jag är inte tacksam över att pappa fick cancer direkt efter att han bestämt för att sluta dricka, att han i 4 år fick lida tills han tillslut dog. Att se min pappa i dödsångest. Att se honom död. Det går inte att ta in, det gör så ont att vi aldrig hann prata. PÅ RIKTIGT. Och idag saknar jag honom, verkligen saknar. Ett panikslagen saknad om att jag aldrig aldrig någonsin kommer att få se honom igen, aldrig få prata med honom, krama honom, bli kallad loppan av honom. Jag är arg, ledsen och har dåligt samvete. Allt får inte plats.
Jag är inte tacksam över att ha känt mig sviken av alla vuxna i mitt liv som var menade att älska mig, att alltid finnas där för mig. Hade det inte varit för min mamma (och mormor) så hade jag 100% inte stått här idag. då hade självskadebeteendet eskalerat om än mer, då hade jag dött. Trots det att min mamma alltid krigat för mig, så finns det alltid en ständig skräck i mig att hon ska lämna mig. Att hon ska sluta älska mig, att jag ska vara en börda. Skräcken finns där h e l a tiden. Den finns alltid där, med alla. För jag har ju lärt mig att jag inte duger. Jag önskar att jag var liten igen, men med andra omständigheter. Jag önskar att jag var liten så att jag kunde omläras, så att jag kunde få växa upp med en tro på mig själv, en stabil självbild och utan psykisk ohälsa. Jag önskar bara att det kunde få varit lite enklare, att de första 20 åren av mitt liv inte varit en enda sörja full med ångest, rädsla och självhat. Men jag kan inte ändra på det som hänt, jag kan inte ändra på att jag blivit sviken av alla jag älskat, jag kan inte ändra på de situationer jag satt mig själv i som följd av en otrohet och ännu ett svek. Jag kan inte ändra på något. Trots år av terapi så kan jag inte acceptera, det är för svårt. Jag försöker, men hur gör man egentligen? Jag vill bara vara liten och få växa upp under andra omständigheter. Kanske hade jag då inte varit så trasig idag som jag faktiskt är. Men jag saknar dig pappa, snart har jag levt en fjärdedel av mitt liv utan dig. Jag saknar dig mer och mer, och det gör ont. Jag vill bara träffa dig en sista gång, få prata ut. Men det går ju inte. Jag vet att du älskade mig mer än allt, men det visste inte barnet i mig. Barnet i mig lärde sig att aldrig lita på någon, barnet i mig lärde sig att hon duger inte. Hon är inte tillräckligt värdig för kärlek. Jag önskar vi kunde ändra på det..
Personlig text, men jag vill inte skämmas. Vill inte vara tyst. Jag behöver skrika, för min historia är bara min och min egen att bestämma hur jag ska bevara den. Jag vill inte vara tyst och skämmas, inte mer. Min bok kommer att handla om stigmatiseringen kring psykisk ohälsa med mera. Den kommet att vara personlig och lärande, den ska krossa myterna kring psykisk ohälsa och slå ett slag mot ignoransen och stigman. Jag har skrivit 6 sidor hitills. Vi får väl se när den blir klar. Om den blir klar..
/Anicia